And we're back!

(Varning: Följande inlägg är bara för att få lite empati. Om du inte har nån idag kan du skippa att läsa.)

Vi får ruskigt söta bebisar, men det är en av två saker de inte verkar fatta. Antingen förstår de inte hur stora örontrumpeter man behöver vid förkylningar, eller (och detta är favoriten) så förstår de inte hur stora luftrör man behöver vid förkylningar.

Suck och leda. Det är bara trist. Idag är Daniel inne med Jakob på akuten (tredje gången på en vecka) och han blev inskriven igen för att få inhalationer under natten. Doktorn vill se vad det är som verkligen är fel på honom. Alltså: "vi vill se om han har förkylningsastma så vi kan utesluta allt annat". Känns det igen hos familjen Österlund? JA!

Den enda fördelen med detta är att vi har varit igenom det hela så många gånger och så till den grad att vi nu vet vad doktorerna pratar och chansar om. För när det kommer till f-astma är det så: de chansar. Ingen kan säga exakt hur man ska behandla, för det vet ingen. Man får laborera runt tills man hittar det som funkar för just detta barn. Det vet vi nu och kan ställa lite krav från början. Tack och lov.

Och tack vare att alla turerna med Matilda slutade med att vi fick hem en Ailos (inhaleringsapparat) så hoppas vi nu på att vi inte behöver spendera så många timmar på Saschsska Barnakut, utan kan få hem mediciner som vi kan ge honom själva. För vet ni, det finns roligare saker att göra än att sitta på akuten timme ut och timme in. Typ sova i sin egen säng. (Som jag får göra inatt! Åh, vad det ska bli skönt.)

Sen får vi se om vi har någon frisk vecka denna höst. Nån har varit sjuk hela hösten känns det som. Jag hade hoppet uppe om att tjejerna skulle kunna gå imorgon och Benjamin likaså. Men nu snörvlas det och nysningarna står som spön i backen från Matildas rum... Och på Benjamin, som har varit borta från förskolan i två veckor pga div förkylningar och feber och nu är frisk, såg jag några konstiga prickar på ryggen. Ja, han har haft vattkoppor. De är vita små upphöjningar och rött runt omkring. Nån som har nån aning? De kliar inte.

Så är sjukdomsläget hemma hos oss. Tack för att du orkade läsa ända hit. Nu får du gärna ge mig en kommentar. Det var liksom syftet med hela inlägget. ;)

(Förresten måste jag tillägga att jag är tacksam för att detta är vårt "bekymmer". Det är lätt att lösa med lite mediciner och en massa tid. Till skillnad från hjärtfel eller cancer som våra kära vänner kämpar med! Jag menar, det går ju inte ens att nämna dessa stora saker i samma inlägg. F-astma är en fis i rymden. Det är bra att påminna sig om perspektiven ibland.

Vi tänker på och ber för er, familjen K och familjen S, varje dag.)

Gott!

Det är ju uppenbart att människor går igång på olika saker. Vissa älskar att dissekera litteratur, andra mat, andra dataspel, konst, musik, etc, etc. När jag har hamnat i diskussion med någon som går igång på mat har jag känt att nej, mat får mig sällan att gå igång. Visst är det härligt att äta god mat, men det ger mig liksom inga lyckokickar. Men jag har under de senaste åren kommit fram till att det finns några saker som faktiskt visst får igång mig och får mig faktisk att bli... lycklig? Ok, vet inte riktigt om det faktiskt får mig att känna mig lycklig, men nåt positivt i alla fall.

De sakerna är:

Vattenmelon
Mynta
Chesse cake (dock BARA den som jag bakade i lördags med philadelphiaost, gräddfil, digestivekex och lite olika delar socker, vaniljsocker, ägg, kanel och smör)

Det skulle vara intressant att forska lite vad det är för smakmolekyler som triggar mina smaklökar att slå små frivolter. Nån som vet? Själv har jag ingen aning, men jag vet att det är GOTT!

Jag är ingen bakare...

...men imorgon slår jag på stort! Jag har redan ikväll (va'? T.o.m. planerat i tid?) bakat en cheese cake! Taaadaaa! Jag är mäkta imponerad av mig själv. Min familj kunde inte riktigt förstå att mamma stod och bakade. Barnen frågade flera gånger vad jag gjorde och varför. De hade en lite skeptisk blick, men accepterade svaret:
"Jag bakar för att det är Fars Dag imorgon."

(Här får ni inbilla er en bild på the cake. Kameran har inga batterier och det är för sent ändå att lägga in bilderna i datorn.)

När jag slängde ihop grejerna (ja, för det är ju knappt att baka, att slänga ihop en cheese cake) så insåg jag att jag aldrig gör efterrätter. Stackars barn, eller? Tur att de har en pappa som ibland vispar ihop lite chokladpudding.

När jag och Daniel skrattade åt det historiska i detta bakande filosoferade jag: "Jag tror att jag kan räkna på min ena hand hur ofta jag gjort efterrätter under vårt äktenskap." Fast sen kom vi båda ihåg att en period åt vi faktiskt en del äppelpaj.
"Ja, vart tog den tiden vägen? undrade Daniel. Den kan väl komma igen?"

Och bullar ska vi inte tala om. Det har jag gjort kanske... ja, några gånger i alla fall. Som tur är har jag min underbara svägerska T som villigt och glatt bakar, både med sina barn och mina. Det har till och med hänt att hon ringt och sagt: "Imorgon ska jag baka bullar. Vill dina barn komma?" Hur gulligt är inte det??

Men mina barn är inte berövade hela sin barndoms upplevelser! Julbak har det faktiskt blivit, flera stycken. Faktiskt så länge som de kan minnas. De har fått baka pepparkakor, pepparkakshus, knäck och en och annan lussebulle. Så vem vet, med den här uppvärmningen redan i november kanske det blir fler lussebullar i år.

Men innan dess har vi alla en trevlig Fars Dag, tycker jag!

PS. Nu när jag läst igenom inlägget inser jag att det inte är helt sant, jag bakar EN chokladkladdkaka som är himmelsk god och vansinnigt enkel att slänga ihop. Och den har jag faktiskt bakat väldigt många gånger här hemma. (Fast då kanske inte som efterätt utan mer som födelsedagsfika.) Så barnen har fått slicka skålen många gånger. Den smeten är dessutom så god att vi nästan slåss om att få slicka rent den!

Note to "alla som undrar vad man gör hela dagarna som hemmafru"

Urval av dagens aktiviteter:
Tvätta två tvättar - check!
Vika en tvätt - check!
Träna på gym - check!
Hälsa på farmor på ålderdomshemmet - check!
Hämtat grejer på Apoteket - check!
Peppat ledsen S - check!
Träffat trevlig vän - check!
Träffat trevlig vän 2 - check!
Promenera hem - check!
Lunch o dusch - check!
Hämta barn - check!
Oro för hemska människor som gör dumma saker mot barn (Oprah är inte alltid bra för mig!) - check
Haft barnkompis här - check!
Matat J fyra ggr - check!
Gullat med J och B - check!
Logistikplanering för att få hem två barn - check!
Fixa kvällsmat + utfodring av barn - check!
Prata i telefon - check!

"Men vad gör du hemma hela dagarna? Får du inte tråkigt?"
Ha! Jag har inte tid att jobba.

Kvar att göra:
Städa köket - suck!
Vika en till tvätt - ok...
Lägga tre barn - måste man?
Mata, gulla, lägga bebis - jadå.
Lägga mig själv - YES!

Och trots allt är mitt liv precis som jag vill ha det!
Tack och go'natt!

Vänner behövs!

En vacker höstdag som denna försökte jag komma upp ur trötthetens djuuuuuup. Gick inget vidare, trots mysig sovstund med Jakob... Såg solen och insåg att jag behövde komma ut och få sol i ögat. Sol ute, sol inne - eller vad är det man säger. Samtidigt kände jag att jag behövde prata. Prata så att snurret stannade. Tröttsnurret.

Och minsann, två trevliga grannar i parken. Prat, prat.
Sen en inringd grannvän. Prat, prat.
Sen en uppringd semstervän. Prat, prat.

Livet på topp och hjärtat fyllt av tacksamhet för goda vänner, när och fjärran. Skratt och elände delat och klart!

Tack alla mina vänner därute, ni som pratade med mig idag och ni andra som finns för andra dagar. Ni är guld värda varenda en! STOR KRAM!

PS. Nu när jag hunnit granska inlägget känner jag mig ytterst otacksam om jag inte här på min blogg tackar alla goda människor som kom ihåg min födelsedag igår. Det är så roligt att fylla år. Tänk om man fick göra det lite oftare. Och det allra roligaste är ju att bli ihågkommen och alla snälla saker man får höra om sig själv. Det hela resulterade i en ny strävan: Jag ska bli bättre på att sprida komplimanger. Det är ju så trevligt! Hänger du på?

Treårshänder

För några veckor sen gick jag och B på promenad med Jakob i vagnen. B är på alldeles eget bevåg mycket noga med att hålla en hand på vagnen när vi går nånstans. Jag kan i alla fall inte minnas att jag sagt åt honom att hålla handen där. Å andra sidan är mitt minne inte riktigt att lita på i alla lägen.

När jag ser hans lilla hand ordentligt hålla i den blå vagnen (som alla våra barn legat i som bebisar) spiller mitt hjärta över att mamma-nostalgi.

"Det var ju inte länge sen Olivia och Matilda var sådär små och höll ordentligt i vagnen för att inte tappa bort mamma. Tänk vilken härlig men intensiv tid det var. De var så små och söta. Men, de kommer aldrig att ha så små händer igen, som ordentligt håller i vagnen. Och snart kommer Benjamin att vara stor och inte heller ha en sån liten hand... Men vad hände? När försvann den där tiden? Vilken tur att jag har Jakob kvar, så att jag har det kvar lite till. Men om de andra blev stora så snabbt kommer ju han också att bli det. Då är den här tiden förbi. Inga mer treårshänder..."

Jag fortsatte att fundera på detta och kom fram till att treårshänder är nåt av det härligaste som finns. (Man ska inte stirra sig blind på just "tre år", men jag menar tiden när det värsta skrik-och trotsperioden är över.) För ingen tid i livet kan väl vara mer oskuldsfull och tillitsfull. Det finns ingen oro för igår eller imorgon, livet är bara precis här och nu. Mamma och pappa kan fixa allt. Livet är tryggt. Språket utvecklas i rasande fart och man kan berätta allt man vill, alla fantasier kan få ord. Man kan leka roliga lekar med andra. Man är stor, men fortfarande så liten att mamma får ha full insyn. Det finns inga hinder och murar. "Jag är här och här är jag!"

Det är nåt visst med treårshänder. Jag älskar treårshänder!

Olivia 3 år, 2003.

Matilda 3 år, 2005.

Benjamin 3 år, 2009

Jakob 3 år, 2012!

Övningskörning pågår

Om ni har undrat vad jag pysslat med de senaste knappa tre månaderna har jag övningskört - i konsten att vara 4-barnsmamma.

Det är tydligen en hel konst att få fyra barn dit man ska, när man ska, hur man ska. Och jag övar mig varje dag. Men så här fyra (eller hur många veckor det nu gått sen skolstart) veckor in i terminen tycker jag mig se att vissa rutiner börjar uppstå.

Men det där med rutiner är intressant. Tänk att de alla omkullkastas så totalt av en liten varelse på mindre än fyra kilo. Bebis tågar in - rutiner, som man känner dem, tågar ut! Helt sanslöst. Men de fyra kilona, som nu blivit betydligt fler sen födslen, till trots anas nu ett ljus i mörkret. Rutiner börjar etableras.

Ytterligare en intressant aspekt med rutinerna är att totalt nya måste hittas, jämfört med tiden innan bebis. Och sen verkar de vara många fler än förut. Det till och med direkt avgörande att de är fler. Annars kantrar företaget Österlund (läs: mamman arg och irriterad, alla barnen skriker mer eller mindre).

Kruxet är att varken jag eller Daniel har varit några direkta rutinmänniskor. Det är klart att barnen alltid får frukost, lunch och middag, kläder på på morgonen och av på kvällen, tänder borstas, sagor läses etc, etc. Men inte på exakt samma sekund varje dag. Då är vi lite mer av känslomänniskor. När det känns bra liksom. Och allt behövs väl inte planeras in i minsta detalj. Känner vi för att bada när kompis X ringer och säger att de ska gå till Torvalla hänger vi på.

Men det känns som ett minne blott. Det är nämligen så mycket som ska förberedas, fixas och trixas med att det faktiskt MÅSTE planeras in i god tid. Annars hinner jag inte stoppa företaget och få det i ny riktning.

Och att hämta egna barn och lämna andras efter kl 1800 är direkt dumt just nu. Vi har en bit att gå från vårt hus till bilen och den vägen är lååååång med en bebis som helst vill sova och en trilskande, mycket trött 3-åring. Sen att få de barn man ska hämta in i bilen tar ju alltid lite längre än man tror, man ska säga hej då och dessutom helst vara trevlig mot föräldrarna. Och sen ska vägen mellan bilen och huset traskas igen. Vips är klockan 1930 innan man är innanför dörren igen, fast man började redan vid 1830. Och då ska fyra ännu tröttare barn läggas. Så nej, det gör jag inte om!

Med andra ord: jag övningskör! Misstag är bra, för då lär man sig nåt. Resultaten börjar arta sig.